Almas andra kull är nu 11 veckor og er leveringsklare i uke 25. Alla ungarna är friska, pigga och lekfulla när de är vakna. Emellanåt ligger du gärna tillsammans och sover eller busar med mamma Alma som tålmodigt vaktar och sköter om dem. Norska skogkatter har ett underbart temperament. De är naturligt starka och smarta. De är ganska tysta av sig och jamar nästan aldrig. Desto mer spinner de för att visa när de mår gott och trivs.

Den 27 mars 2022 fick Alma av Röykensvik, NFO n 24, ägare Annika Edenholm-Serck, sin andra kull. Pappan är S*Pysida’s Gibbon, NFO n 09 22, ägare Marianne Spångedal.

Förlossningen skedde sent på kvällen på dag 68 efter parningens första dag. I flera dagar var Alma väldigt sällskaplig och ville inte bli lämnad ensam. Sedan ett par veckor hade jag gjort iordning en låda att föda i och titt som tätt gick hon och la sig i den. Under hela dagen pågick förvärksarbetet och på kvällen hoppade hon upp i TV-soffan och la sig bredvid mig. Då krystvärkarna började var det inte svårt att försiktigt lyfta ner henne i lådan och efter en liten stund var den första ungen född. Sedan kom tre till i ganska rask takt. Sedan förra gången visste jag att Alma var en duktig mamma som tar hand om sina ungar på ett beskyddande och kärleksfullt sätt.

Ungarna är väldigt lika varann. Två av dem har vita tassar och vit mage och de andra två har grå tassar. De har ungefär samma teckning i ansiktet. För varje dag blir deras individuella utseende tydligare. Jag är idag ganska säker på att det är tre honor och en hane men det kan behöva justeras. Hanen har vita tassar och på höger baktass har han en pigmenterad fläck som kännetecken. Den ena av de med grå tassar har tydligare teckning på ryggen än den andra som är mer svart.

Deras födelsevikt låg mellan 115 g och 153 g och efter första veckan har de ökat cirka hundra gram.

"Jeg har fått et flott nytt hjem hos Marianne Silfverlåås i Sverige" 🙂

Øverst ser vi kattungen til Alfi som han fikk sammen med S* Miss Mikkus’ Piri Piri 🇸🇪 NFO n 22, begge eied av Wenche Øymoen (oppdretter Av Moltemyr).

Deretter ser vi bilder av de fem kattungene til Alma, eied av Annika Edenholm-Serck i Sverige, som hun fikk sammen med Pysidas’ Lur-Per, NFO n 09.

Alle sammen har fått flotte nye hjemm bortsett fra Aske som ble beholdt av familien til Alma. Alle bor i Sverige. 🙂

www.skogkattslingan.comHer ser du alle fem kattungene til Alma.

Här ser du alla kattungar och kan läsa lite om var och en av dem och mamma Alma. Alla har nå fått fine nye hjem! ❤

Kattungarna har fått namn efter nordiska träd som finns i vår skog i Värmland där vi bor. Deras päls ändrar sig för var dag då det blir alltmer framträdande mönster av gråa nyanser. Rygg - och täckhår är svarta. Alla har mer eller mindre en brun nyans runt nosryggen efter sin mamma, som är viltbrun. Vid fyra veckors ålder framträdde de långa täckhåren alltmer och man ser tydligt att de är långhåriga.

Den 14 januari 2021 var Alma av Röykenvik, NFO n 24, i löp och jag satte henne i transportkorgen och for iväg med bilen i rena snöstormen till Edsvalla. Där bor Pysidas’ Lur-Per, NFO n 09. En svart och vit stilig norsk skogkatt. Efter tre dagar ringde Lur-Pers matte Ann-Marie och sa att dom var färdiga. Visserligen löpte fortfarande Alma, men Lur-Per tyckte han gjort sitt. Jag hämtade hem Alma.

Almas mage växte och söndagen den 21 mars var det dags för förlossning. Hon var ännu mer sällskaplig än vanligt den dagen och höll sig inom en meter från mig. Vi åt middag vid tvåtiden och medan vi satt och åt gick hon och lade sig i den tovade korg jag gjort iordning åt henne. Några dagar innan hade jag ställt den på köksgolvet under trappan och hon hade omedelbart lagt sig i den. Golvvärmen gav lagom värme underifrån och den tovade ullen gillar alla katter, oavsett om de ska föda eller inte. Den är varm och andas och renar sig själv. Det kändes bra att hon gillade den, så att hon inte skulle behöva leta efter ett bra och tryggt ställe att föda sina ungar på.

Alma sa ingenting medan vi åt. Hon är för det mesta tyst; bara ett trevlig och vänligt litet kurr ger hon ifrån sig som en hälsning. Spinner gör hon däremot ofta. Vi åt färdigt och jag tittade till Alma för att se om det möjligen var något på gång. Hon slickade sig där bak och jag tolkade det som ett tecken på annalkande födsel. Men då upptäckte jag att hon redan hade fött en mörk och våt liten unge. Det hade gått så lätt att vi inte märkt något, trots att vi bara satt två meter bort.

Efter två timmar hade hon fött fem fina ungar. Utan komplikationer men med stor medfödd kunskap. Hon visste precis vad hon skulle gör fast hon aldrig varit med om det förut. Hon slickade alla rena och torra, bet av navelsträngen och åt upp moderkakan. Allt under ett lågmält spinnande. Sen lade hon sig tillrätta så de små ungarna skulle kunna söka sig till varsin spene.

Alla ungar såg ut att vara mest svarta. Tre hade lite vitt på magen, vita tassar och vitt under hakan. Två hade grå tassar men var för övrigt svarta. Det första dygnet ville jag inte störa den naturliga anknytningen utan lät dem vara hos Alma.

Efter en dag plockade jag försiktigt upp var och en och vägde dem och försökte se vilket kön de hade. Alla vägde 120-125 gram och var välskapta. Det var fyra hanar och en hona. Sen lade jag tillbaks dem hos Alma och lät dem i stort sett vara ifred hela första veckan. Dock klappade jag dem försiktigt med ett finger när de låg hos henne, så att de från början skulle känna igen doften av människa.

Runt dag tio började de öppna ögonen och mer och mer se ut som små katter. Efter två veckor hade de i princip fördubblat sin vikt. Jag plockade upp dem en och en och snusade på dem. Finns det något som doftar så gott som en liten kattunge?

Vid tre veckors ålder tultade de omrking inne i korgen. Först med vingliga steg och magen släpande i golvet, sen orkade de hålla kroppen uppe bättre och bättre. Jag lyfte upp dem med ett tryggt grepp så de inte skulle bli rädda och gosade med dem. Klappade dem och pillade lite varstans, mellan tårna, på magen och runt öronen. Allt för att vänja dem vid att hanteras av människor och för att de ska bli trygga och säkra små katter, vana vid folk. Efter tre veckor var alla vana att bli lyfta och burna, att bli kelade med och att somna i ens knä. Men så fort de pipit och velat komma ner till mamma har de fått det. Allt för att de ska utvecklas till trygga katter.

För att avgränsa golvutrymmet satte jag upp en liten hage runt bokorgen. I den ställde jag en toalåda med kattströ gjort av papper. Klumpbildande sand kan vara farligt för dem, eftersom de provar att bita och äta på allt med sina små vassa mjölktänder. En begränsad yta är bra när de ska lära sig hitta till lådan, och finns den på plats redan innan de börjar få smaka fast föda, har man vunnit mycket vad gäller toaträningen. Bara en gång har det blivit en liten pöl på fel plats. Vid fyra veckor hade alla lärt sig gå på lådan. De har också kommit igång att tvätta sig själva. Ibland slickar de sig så ihärdigt att de trillar omkull.

På femte veckan tyckte de alla att hagen var för liten och de försökte klättra ut, vilket de också till sist lyckades med. De gjorde allt längre utflykter under köksbord och soffa och man fick verkligen se var man satte sina fötter!